Ja till kyrklig välsignelse av homosexuella!

Kyrkomötet fattade idag beslut om att införa kyrklig välsignelse av homosexuella som ingått partnerskap. Det var en stor majoritet som stod bakom beslutet 161 - 87. De flesta som var mot förslaget var från POSK och KD. Samtliga biskopar var uppe i talarstolen och gav sitt stöd till förslaget.
Nu får vi se om Alf Svensson kommer att lämna SvK.

En given ordning - en traktat om Kyrkans ämbete

Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen har gett ut en liten skrift om Kyrkans ämbete, En given ordning. Den är författad av Dag Sandahl, präst och docent.

I början ges det en förklaring till skriften:
Nu ska vi ge oss in i kontroversfrågan om kvinnor i prästämbetet. När vi är oeniga måste alla veta vad ”dom andra” tänker och förstå deras motiv. (Detta är bara ett sätt att flytta fokus på de prästvigda kvinnor. Som att det är prästvigda kvinnor som är problemet?)

Med hjälp av olika texter från Paulus konstaterar Sandahl:
Ämbetet är en Guds ordning och Gud har en given ordning för detta ämbete. Den kristna tron kommer inte bara med ord utan också med ordningar – och allt kommer från Gud. (Ordningen med icke-judar som "präster" kommer i alla fall inte från Jesus eller Gud, men verkar ändå vara huggen i sten)

Fortsättningen följer:
Det måste vara fel när ett beslut fattas och genomförs så att medkristna systematiskt motarbetas, utmålas som något de, trots all mänsklig svaghet, inte är och görs andligt hemlösa i den kyrka där de är döpta, konfirmerade och kanske också vigda till tjänst.
(Men att ständigt och konsekvet motarbeta prästvigda kvinnor skulle vara OK? Eller de församlingsbor som längtar att få höra evangeliet av både kvinnor och män?)

Som avslutning har Sandahl lösningen på problemet:
Beskriva konflikten som en teologisk oenighet om Kyrkans ämbete. Saken gäller inte kvinnosynen och att kvinnor skulle ha mindre värde än män utan frågan om vad Kyrkan är och hur kvinnors och mäns kallelser förverkligas efter Guds vilja.

Det får mig att tänka på en annan skrift, Kvinna - kyrka skriven för snart 30 år sedan av Margareta Brandby-Cöster, Birgitta Nyman och Anne Strid.
De skriver:
Ytterligare kan man fråga: Är inte Ordet liv såväl som tal? Måste inte Ordet levas i handling, verka i livet? Begränsar vi inte Guds ord genom alltför snäva gränser mellan tal och leva, mellan höra och göra? Ett konservativt resonemang får ofta till följd: Mannen predikar Guds ord. Kvinnans lott blir då att göra Ordet levande och låta det bli kött i det dagliga arbetet. Detta är ytterligare ett exempel på en uppdelad världsbild vars resultat alltid måste bli förtryck och främlingskap.
Utifrån Jesu sätt att vara förstår vi att Ordet är handling också när det talas och att detta verksamma Ors helst skall bli verklighet inom varje människa. Först då når vi helhet. Därför kan man inte skilja mellan att tala Guds ord och att göra Guds ord. När vi alltså uppmanar kvinnan att göra Guds ord måste vi i samma utsträckning uppmana henne att även tala detta Ord.

Sandahl fortsätter med:
Det blev en förödande oenighet som på många sätt lamslagit Svenska kyrkan. Det trodde inte de flesta år 1958 när beslutet togs. Då tänkte majoriteten att motståndet snart skulle vara borta. Så gick det inte. Man tänkte också att med kvinnor som präster skulle Svenska kyrkan på ett nytt sätt kunna möta folket med evangelium och samla folket till gudstjänst. Så blev det inte. Det blev i stället så att reformen genomfördes med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Så gör i alla fall inte Guds gode Ande.
(Jag är trött på tjatet om hur alla blev överkörda av politikerna 1958. Hur hade det gått för kyrkan man inte hade accepterat de politiska beslut som togs i Nicaea 325 gällande treenigheten? Där kan vi snacka om att politikeranvände sin makt. Det är ju också sjävklart att SvK började möta folket på ett nytt sätt när kvinnor fick bli präster. Män hade tänkt och sagt såsom män har sagt genom århundraden. Män och kvinnor är olika och det är ju det som är poängen. Det blev tydligt i SvK först när kvinnor fick tillträde till predikstolen. Om kvinnor inte hade fått tillträde till ämbetet är jag övertygad om att kyrkorna hade varit tömda på folk nu)

Nä, Dag Sandahl fortsätter med sitt mantra: Oj-vad-synd-det-är-om-oss-som-inte-accepterar-det-som-alla-andra-insett-och-accepterar. Kyrkans ordning är att både män och kvinnor behövs som präster. Därför att det inte går att skilja mellan att tala Guds ord och att göra Guds ord.
Amen!

Måste kristna bli ett?

Jag har fört en diskussion angående om präster som varit delaktiga i Missionsprovinsens vigning av egen biskop och präster skall få fortsätta att vara präster.
Där har det framkommit argumentet, ungefär att SvK är sådan "liten del" av den kristna familjen så vi borde ta större hänsyn till de andra kristna. Dvs ta större hänsyn till motståndare till prästvigda kvinnor, inte acceptera äktenskap mellan homosexuella.

I den apostoliska trosbekännelsen står det ju: Vi tror ock på den helige Ande, en helig allmännelig kyrka....
Vad menas med allmännelig? Måste kyrkan bli allmännelig?
Är det så att alla kristna måste bli ett? Är det så att vår tro på Jesus Kristus där med gör oss till grenar av samma träd?
För mig är SvK en luthersk kyrka, en självständig kyrka. Fri från andra kristna kyrkor.
Jag menar att vi kanske tror och uppfattar Jesus, Gud och den heliga Ande så olika att vi inte kan eller skall bli ett.

Dopet, ett måste för nattvard? Del III

Frågan om odöpta skall få tillträde till nattvarden verkar vara avgjord för denna gången. Gudstjänstutskottet har lämnat ett betänkande där de, precis som läronämnden, avslår Johan Linnman och Anders Åkerlund motion. Jag tycker, som jag har skrivit om här och här, att det är olycklig ordning vi har i SvK.
En del av det jag hakar upp mig på är formuleringen i kyrkoordningen "Svenska kyrkan har ett öppet nattvardsbord. Alla som är döpta i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn inbjuds till måltiden." Hur kan man skriva att vi har ett öppet nattvardsbord, där ENDAST döpta inbjuds?

Så här skriver Gudstjänstutskottet
I Svenska kyrkans tradition är nattvarden de döptas måltid. Därför kan motionen 2005:53 ej tillstyrkas. Vid Svenska kyrkans nattvardsgudstjänster avvisas emellertid ingen som vill delta i kommunionen. I praktiken innebär detta att människor som inte döpts deltar. Detta aktualiseras särskilt i konfirmandarbetet. Samtalen som Svenska kyrkan för med Svenska Missionskyrkan gäller bland annat samma fråga, då Svenska Missionskyrkan här har en annan hållning än Svenska kyrkan.
Utskottet vill understryka vikten av att dop och nattvard hålls samman och kan därför inte tillstyrka någon förändring av Kyrkoordningen som skulle riskera att försvaga dopets ställning.
Hur sakramenten i praktiken förvaltas ligger i den tjänstgörande prästens pastorala ansvar. Det handlar både om att inbjuda till kommunion och att förbereda de ännu icke döpta till dopet.

Utskottet säger att i Svenska kyrkans tradition är nattvarden de döptas måltid. Det är ju sant, men traditionen var också att man inte fick ta nattvard för sin konfirmation. Denna tradition ändrades 1979. Alltså finns det traditioner som man kan förändra. Visst finns ju argumentet att konfirmanderna var döpta, men det tycker jag spelar mindre roll. Vi har en gång för alla öppnat nattvarden för såväl barn som vuxna.

Man skriver också om tillfällen då odöpta ta emot nattvard. Om man vet om att det finns präster som bryter kyrkans ordning, borde det i sådana fall införas någon slags reprimand/bestraffning för dem.

Jag är inte alls säker på att dopets ställning skulle försvagas. Från officiellt håll inom SvK är dopet centralt, men hur är det från dopföräldrarna. Är dopet så centralt för föräldrarna/släktingar eller ser de det som en tradition och namngivningsceremoni?

Jag funderar allt oftare för vems skull vi har dop/nattvard/vigsel osv. Är det för kyrkans skull eller för människorna? Allt oftare tycker jag nog att svaret blir kyrkan och ordningens skull. Jag menar inte att SvK kan släppa löst allt, utom kontroll. Men frågan måste alltid ställas: För vems skull finns SvK?

Slutet nära för prästers delaktighet i Missionsprovinsen?

Under året har jag ett flertal gånger skrivit om Missionsprovinsens biskops- och prästvigning. (Se här, här och här). Gång på gång har SvK signalerat tydligt sitt avståndstagande. Nu går domkapitlet i Göteborgs stift ett steg längre. De präster eller diakoner, som vill assisterar eller aktivt deltar vid annat trossamfunds vigning av biskop, präst eller diakon, måste ha biskopens tillstånd. Domkapitlet säger ingenting om man går dit och sitter i kyrkbänken.

Utdrag ur domkapitlets protokoll:
Präst eller diakon kan - efter biskopens godkännande - delta som assistent eller på annat sätt medverka vid annat trossamfunds vigning av biskop, präst eller diakon. Domkapitlet vill därför understryka, att den som inbjudes att delta i sådan vigning och vill acceptera denna inbjudan, sålunda måste inhämta biskopens godkännande.

Dessutom avslutar domkapitlet sitt beslut med att påminna om att de inlett tillsynsärende angående de som deltog vi Missionsprovinsens biskopsvigning av Arne Olsson. Förhoppningsvis kommer domkapitlet att agera kraftfullt mot dem som aktivt deltog vid detta tillfället. Men troligen blir det inte så, men förhoppningsvis en kraftig markering

Domkapitlet erinrar om tidigare beslut den 10 februari 2005, § 31, att inleda tillsynsärenden avseende de präster och diakoner som på olika sätt kan vara engagerade i Missionsprovinsen. Domkapitlet avvaktar vidare handläggning av tillsynsärendena i väntan på utslag från Svenska kyrkans överklagandenämnd.

Psalm 90 - Blott i det öppna

Min favoritpsalm är psalm 90, Blott i det öppna.

Blott i det öppna har du en möjlighet.
Låser du om dig kvävs och förtvinar du.
Ut i det fria skall du med Herren gå.
Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.

Leva i världen omvänd till verklighet,
vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet.
Mörkret du möter aldrig i ensamhet.
Blott i det öppna ligger din möjlighet.


Text: Britt G Hallqvist 1972 efter J Kirkegaard 1971
Musik: O Widestrand 1974, 1980