Missionsprovinsen tuffar på!

Med raska steg arbetar sig Missionsprovinsen framåt. Den 5 februari i år vigdes Arne Olsson till biskop, samt tre unga adepter till präster. I oktober kommer Lars Artman och Göran Beijer att vigas till biskopar och i januari 2006 kommer fler unga män att vigas till präster. Förhoppningsvis kommer processen med Artman och Beijer att bli föredömligt kort och Svenska kyrkan tar ifrån de deras prästämbeten. Precis som gjordes med Arne Olsson.
Ja, vad skall man då säga om Missionsprovinsen. Att de har en konservativ syn är väl enkelt att inse: Prästvigda kvinnor, homosexuella och en ickebokstavtrogna gör sig icke besvär.
Men skall Missionsprovinsen få rymmas i Svenska kyrkan såsom tex EFS. Hittills har svaren varit mycket vaklande tycker jag. Arne Olsson fick inte behålla sitt ämbete, men tex Missionsekreteraren Bengt Birgersson är fortfarande präst i Svenska kyrkan. Den var en mängd olika präster som var med vid Olssons biskopsvigning, men med dessa har det troligen inte hänt någonting. Inte ens uppkallade till biskop eller domkapitlet för att förklara sig.
Att lekmän är med i Missionsprovinsen är väl helt OK, men att präster är med är inte OK. Man kan inte vara med i en förening/samfund som ständigt motarbetar Svenska kyrkans ordning, dvs deras arbetsgivare. Det finns ingen annan arbetsplats där dessa hade fått vara kvar. Man kan inte köra vidare på vänstersida när vi har gått över till högertrafik.

Tragiskt att Missionsprovinsen har fått så stor uppmärksamhet. Det rör sig om en mycket liten grupp inom Svenska kyrkan. Ja, till och med de konservativa är splittrade inför Missionsprovinsen. Det finns många bland de konservativa som som inte tyckte att de skulle prästviga egna.

Jag tycker att de som är i Missionsprovinsen skall göra det ända rätt: Bilda ett eget samfund. Prästerna som sympatiserar med provinsen skall avsäga sig sitt ämbete i Svenska kyrkan och gå in som präster i det nya samfundet.