Tacka vet jag en rejäl predikan

Det finns många anledningar till varför man går i kyrkan och säkert dubbelt så många varför man inte. Det vanligaste besöket i kyrkan är vid förrättningar såsom dop, vigsel eller begravning. Bland de vanligaste skälen är också som turist eller att bara sitta ner i tystnad.
För de människor som ändå beger sig till kyrkan en söndag finns det lika många anledningar som det finns gudstjänstbesökare: gemenskapen, nattvarden, gammal vana, psalmerna, kyrkkaffet, kyrkokören, "tvång" (konfirmationsläsning), barnen är med i kören, små och stora gudstjänst...
För mig betyder inte det så speciellt mycket, jag tycker inte det är givande. För mig är det däremot predikan, ordet, som betyder någonting. En god predikan skall vara någonting som man måste ta spjärn emot, någonting att brottas med.
Genom åren har man hört många bra predikningar, men också tyvärr alltför många dåliga.

Här listas några av generalfelen vid predikan:
- Prästen är dåligt förberedda, t.ex. bara skrivit mindmap
- Prästen försöker improvisera
- Alldeles för banala predikningar. Behandlar mig som nykomlig i kyrkan.
- Det värsta av allt, predikningarna är teologiskt oreflekterade. Mycket prat om änglar, glädje, blommor. Det finns inget som berören på djupet.

Nu kan det låta som om präster är dåliga på att predika. De är de inte, men en hel del har alltför mycket att tänka och arbeta med. En predikan får gärna vara lång, så länge man inte upprepar sig eller tar upp nya trådar som inte tillför någonting nytt/bra till predikan.
Predikan skall förmedla evangeliet till männsikorna. Bara för att evangelium betyder glatt budskap betyder det INTE att allt skall handla om glädje, glädje och glädje.
Min favorit "söndag" är långfredagen (se Långfredagsmänniska – Påskdagsmänniska). För den handlar om livet, hur livet verkligen är.

Tacka vet jag en god och rejäl predikan.