Ett steg närmre könsneutral vigsel!

I juni togs ett lite steg framåt för homosexuella i kyrkan. Kyrkostyrelsen beslutade att förorda välsignelse av partnerskap. Innan har det bara varit möjligt att få förbön över ingånget partnerskap. Nu är det upp till Kyrkomötet att fatta det avgörande beslutet i höst.

Kyrkostyrelsen föreslår Kyrkomötet:
- att införa Kyrklig ordning för välsignelse över partnerskap.
- att Kyrkostyrelsen får utfärda en ordning för välsignelse av partnerskap att använda i församlingarna.

För mig är det ofattbart att SvK inte tar steget fullt ut och inför könsneutral vigsel. Visst går det långsamt i SvK men det rör ju på sig. Bara processen inte stannar med detta eller att Kyrkomötet inte fattar beslut i frågan. Skälet att borgerlig könsneutral vigsel inte finns betyder ingenting för mig eller homosexuella. SvK skulle ju kunna ta beslutet att könsneutral vigsel börjar tillämpas den dagen då riksdagen fattar ett sådant beslut. Då skulle SvK bli en tydlig påtryckare på riksdagen och verkligen visa var man står i frågan om homosexuella.

Dessutom förtydligar kyrkostyrelsen vilken syn SvK bör ha när det gäller homosexuella. Det är på tiden att allt hat som kyrkan och dess medlemmar har haft gentemot HBT-personer borde läggas bakom oss, men aldrig glömmas.

Kyrkostyrelsen instämmer i Teologiska kommitténs förslag att Kyrkomötet bör göra vissa konstateranden i frågor kring homosexuella i kyrkan där det råder stor enighet inom Svenska kyrkan.
- Det är uteslutet att fördöma den homosexuella personen eller att skuldbelägga den homosexuella orienteringen.
- Kyrkan skall aktivt motverka diskriminering av personer på grund av sexuell orientering.
- Svenska kyrkan bör inte sanktionera eller driva en organiserad verksamhet i syfte att "bota" homosexuella från deras läggning.
- Homosexuell orientering, eller ett liv i partnerskap, är inte ett motiv för att vägras vigning till kyrklig tjänst.

Dopet, ett måste för nattvard?

Innan någon blir konfirmerad måste de vara döpta. Inte så konstigt då konfirmation betyder bekräftelse av dopet. Konfirmationstiden avslutas i kyrkan med redovisning och nattvard. En sak som har slagit mig är att SvK allt oftare tillämpar barnkommunion, dvs för barn som ej är konfimerade. Jag finner inget fel i det, men det jag tänker på är att det i SvK ordning står att: Var och en som är döpt får ta emot nattvardsgåvorna.
Både vid stora och små-gudstjänster eller vid tex konfirmationsgudtjänsten vet troligen inte prästen om alla är döpta. Frågan är om gudstjänstbesökarna vet om att de måste vara döpta för att ta emot nattvard.

I Svenska kyrkans ordning står det:
(...) Enheten i måltiden är ett tecken för den synliga enhet kyrkan strävar efter och för världens enhet. (...)
Svenska kyrkan har ett öppet nattvardsbord. Alla som är döpta i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn inbjuds till måltiden.
(Det står att måltiden är ett tecken på kyrkans enighet. Hur kan man säga att det är enighet när det finns personer som inte får delta i måltiden? Detta pga att de inte är döpta. Vad skulle du som odöpt känna i kyrkan om prästen sa: Kom, nu är allt tillrett. Välkommen fram, men endast om du är döpt. Jag tycker inte om den katolska sedvänjan med handpåläggning istället för bröd och vin.)

I Luthers lilla katekes står det om nattvarden:
Vem får detta sakrament värdigt?
Att fasta och på yttre sätt förbereda sig är visserligen en god yttre ordning, men värdig och väl beredd är den, som tror på dessa ord: för er utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse.
Men den, som inte tror dessa ord utan tvivlar, är ovärdig och inte beredd. Ty dessa ord "för er" förutsätter idel troende hjärtan.

I Luthers stora katekes står det:
15] Därför är det nu lätt att besvara allehanda spörsmål, varmed man nu har bekymmer, såsom t.ex. om också en ogudaktig präst kan handhava och utdela sakramentet, och annat av samma slag.
16] Ty inför sådant är vår slutsats klar, och vi säga: även om en bov mottager eller utdelar sakramentet, så har han att göra med det rätta sakramentet, d.v.s. Kristi lekamen och blod, lika väl som den som umgås därmed på det allra värdigaste sätt. Ty det är icke grundat på människors helighet, utan på Guds ord. Och likasom intet helgon på jorden, ja, ej ens en ängel i himmelen kan göra bröd och vin till Kristi lekamen och blod, så kan heller ingen förändra eller förvandla sakramentet, även om det missbrukas.
17] Ty för personens eller otrons skull blir icke det ord falskt, genom vilket det har förordnats och insatts till att vara ett sakrament. Ty Kristus säger icke: "Om I tron eller ären värdiga, så undfån I min lekamen och mitt blod", utan: "Tagen, äten och dricken, detta är min lekamen och mitt blod." Vidare säger han: "Gören detta" (nämligen det jag nu gör, instiftar, giver eder och bjuder eder att mottaga).
18] Det vill säga: vare sig du är ovärdig eller värdig, så undfår du här hans lekamen och hans blod i kraft av dessa ord, som äro förbundna med brödet och vinet.
19] Så märk nu och kom väl ihåg detta; ty dessa ord äro vår grundval, vårt skydd och värn emot alla villfarelser och förförelser, som hittills uppkommit eller ännu kunna uppkomma.


Ingenstans hos Luther står det någonting om att man måste vara döpt för att kunna ta emot bröd och vin. Som Luther säger: Kristi lekamen och blod, lika väl som den som umgås därmed på det allra värdigaste sätt. Ty det är icke grundat på människors helighet, utan på Guds ord.
Jag tycker att det vore på sin plats att SvK tog bort kravet på att vara döpt för att kunna få dela måltiden. Nattvarden är kanske det tydligaste tecknet på samhörighet med varandra och gud. Därför är det djupt olyckligt att vissa stängs ute.

Enhet i mångfald - ett snedsteg i Svenska kyrkans historia

Sedan 2003 har det i Svenska kyrkan förts samtal hur olika riktningar och traditioner skall kunna mötas. Egentligen har det handlat om att Svenska kyrkan inte längre prästviger kvinnoprästmotståndare och hur dessa grupper återigen skall kunna tas sig tillbaka till SvK. De nio grupperna har börjat ge sina svar till kyrkostyrelsen. Samtalen har gått under det fina namnet "Enhet i mångfald".

Grupperna verkar vara överens om några saker:
- samtalen måste få fortsätta. (Jag tycker att det är färdigdiskuterat. Visst kan man diskutera bibelsyn osv, men försöken att kringgå kyrkans ordning måste stoppas)

- motståndarna måste på något sätt få finnas kvar i Svenska kyrkan. Kanske som EFS, som en egen del i SvK. (Oacceptabelt att starta något liknade EFS. Vilka vill då vara egna inom SvK och viga egna präster? Dessutom tycker jag att EFS inte borde kunna viga egna präster. Då är man ju ett eget samfund.)

- trots att de har skilda uppfattningar i många frågor som rör bibeltolkning förenas de i en gemensam kärlek till Jesus och till kyrkan. (Kärleken till Jesus och till kyrkan? Det har väl SvK gemensamt med samtliga kristna rörelser och kyrkor. Det betyder ju inte att vi därför skall ingå i varandra. Hur man tolkar bibeln är ett av de mer centrala delarna i vår tro. Med tolkning av bibeln följer nästan allt: Hur man ser på sin nästa, synen på ämbetet och sexualitet osv)

- om "motstådarna" inte kan få finnas kvar bör Svenska kyrkan delas. (Detta tycker jag vore det bästa. Inte att SvK delas utan att de lämnar SvK. Go Missionsprovinsen go! Läs mer!)


Jag var en av de som fick förfrågning om att delta i samtalen. Det var ett enkelt beslut att tacka nej. Här följer mitt brev till Ärkebiskop KG Hammar.

Det är med en stor olustkänsla och oro som jag tar del av er förfrågan om att delta i samtal ”om enhet i mångfald i Svenska kyrkan”.
Nej, jag vill inte delta i dessa samtal. Här skall jag ge mina synpunkter på varför.

Svenska kyrkan har med de samtal som redan har förts av den av Kyrkostyrelsen utsedda förberedelsegrupp tagit ett mycket stort och allvarligt steg tillbaka i frågan om kvinnor kan vara präster eller inte. Det är fina ord som Bertil Gärtner tar i sin mun när han säger att samtalet inte handlar om kvinnliga präster. ”De” är inte intresserade av att ändra den ordning som finns med kvinnliga präster. Det låter ju fint och allt skulle ju då vara frid och fröjd.
Men det är det inte. Det handlar om över 40 års ständig kamp för att motarbeta och ändra på det beslut som togs 1958. Det handlar om att inte inse och acceptera det som evangeliet säger och människor önskar. Det handlar om en människosyn, där människor förtrycks med hänvisning till guds ord.
Det är inte bara de kvinnliga prästerna och homosexuella som motarbetas utan även församlingsborna. De församlingsbor som vill möta alla präster som förkunnar evangeliet.

Det är inte de kvinnliga prästerna eller de som är för kvinnliga präster som stänger ute motståndarna. Mig veterligen har ingen motståndare blivit hindrad att fira HHN eller gudstjänst tillsammans med kvinnliga präster.
Hur många gånger har inte kvinnliga präster ställt åt sidan vid ekumeniska gudstjänster? Skulle en kvinnlig präst kunna få tjänsten som SKUT-präst i Rom?
Vid biskopsvalet i Göteborgs stift var det nästintill uteslutet att den kvinnliga kandidaten skulle bli biskop. Det framfördes kraftiga och långa argument för hur förödande det skulle bli för enigheten. Återigen så gör man åtstramningar kring vilka uppgifter en kvinnlig präst kan ha. Man gör henne ansvarig för att motståndarna inte vill samarbeta.

Det avgörande är inte att motståndarna blir utestängda, utan att de själva stänger ute sig. De vill och gör allt för att tillhöra minoriteten. När en kvinnlig präst ser på en av dessa ”kvinnoprästmotståndare” ser hon ändå en präst. Hon kan tänka sig att fira nattvard med dem. Men en motståndare kan inte detta. Han ser inte den kvinnliga prästen som en präst. Han accepterar inte hennes kallelse som äkta. När Bertil Gärtner ”bara” vill att alla skall ha tillträdde till prästämbetet är detta ett sätt att motarbeta och kringgå ordningen med kvinnliga präster. Det är här som man visar vilken människosyn man har.
Som lekman kan man tycka att kvinnor inte skall bli präster, men som präst, diakon eller anställd i Svenska kyrkan borde det vara ett absolut krav på att man följer den ordning som vi har.

Kyrkomötet gav uppdraget till Kyrkostyrelsen att samtal skulle föras med minoriteter. Sedan definierar förberedelsegruppen mellan vilka olika grupper (minoriteter) som samtalen skall föras. Det är ju fantastiskt att de sex personerna i förberedelsegruppen är så initierade i alla riktningar och strömningar som finns i Göteborgs stift.
I Göteborgs stift kom de först utvalda personerna att representera olika sidor runt ämbetsfrågan. Precis som om det skulle vara det enda som det talas om i Göteborgs stift. Var finns de finskspråkiga, de homosexuella, de döva, de handikappade osv? Vem definierar vem eller vilka som är en minoritet? Kan jag säga att jag tillhör majoriteten eller är jag en minoritet? Tycker jag verkligen samma som min granne?
Urvalet av vilka som skulle ingå i samtalsgrupperna borde självklart ha gått till de som känner stiftet kanske bäst och som är valda att representera det, nämligen stiftsstyrelsen.
Stiftsstyrelsen vet ju också vilka minoriteter som finns stiftet, som man också vill samtala med.

Det har inte varit självklart hur valet av dem som skall ingå i samtalsgrupperna har gått till. Tyvärr har det troligen gått till på följande sätt: Någon i förberedelsegruppen har frågat någon som den känner mycket/lite om den känner någon ”bra” person i t.ex. Göteborgs stift. Är detta ett bra arbetssätt för Svenska kyrkan? Går det till så här alltid när Svenska kyrkan skall diskutera viktiga frågor eller bara när man egentligen inser att det är meningslösa samtal?

Genom att låta stiftsstyrelsen bestämma vilka som skall samtal hade man kommit bort från att allt beror på vem som känner vem eller är vän med någons ”kusin-fasters-kompis” för att komma med i samtalen. Om man tar dess samtal på största allvar kan man inte urvalet av gruppen hänga på så lösa grunder.
Nu har det istället blivit en grupp i Uppsala som har definierat och bestämt vilka minoriteter som skall få samtal och mellan vilka personer samtalen skall föras. Detta är mycket anmärkningsvärt och djupt demokratiskt oroande.

Dessa samtal har fått oanade proportioner. Det har helt översvämmat det mycket mer viktiga samtalsdokumentet ”Homosexuella i Svenska kyrkan”. Detta samtalsdokument borde komma i första rum. Du har med ditt engagemang till viss del varit med om denna omprioritering.

Jag blir mycket besviken och djupt oroad över hur du som ärkebiskop kan vara med på formuleringen: Vad är jag beredd att avstå från?
Det har ända sedan första prästvigningen av kvinnliga präster har det handlat om anpassningar för de som inte accepterar kvinnliga präster.
Kan de som inte accepterar kvinnliga präster tänka sig att avstå från att tycka så? Kan de tänka sig att avstå från att inte fira nattvard tillsammans?

Min önskan är att dessa samtal inte förs överhuvudtaget. Jag kan inte inse vad gott som kan komma ur samtalen. Detta är ett pinsamt snedsteg i Svenska kyrkans historia som vi endast borde lyfta fram som avskräckande exempel.