Vilseledda präster?

Den senaste tiden har det dykt upp en mycket märklig diskussion. Nämligen den där prästvigda kvinnor försvarar kvinnoprästmotståndare och anklagar SvK för att gå förfallets väg. Hur kunde det gå så här? Är dessa kvinnor lurade, naiva eller vad?

Prästen Solveig Wollin säger till Kristianstadsbladet om att fira mässa med en motståndare: – Vi försökte från båda håll för att få det att fungera. Vid nattvarden läste han instiftelseorden där bröd och vin blir till Kristi kropp och blod, och jag tog ett steg åt sidan, var bara assistent.
Min fråga är då: Varför celebrerade inte hon? Varför är det alltid kvinnan som skall vara assistent och inte mannen?
Solveig avslutar med: – Jag har ju haft tur, många har faktiskt farit illa i mötet med motståndare.
Att förstå och veta om att kollegor far illa utan att inse faktum är mycket naivt och konstigt. Ständigt åsidosätts kvinnor när det tex gäller kyrkoherde- och biskopstillsättningar. Jag blir så trött på det ständiga pratet om att det är ett obetydligt problem i SvK.

Prästerna Anna Sophia Bonde, Miriam Klefbeck, Jannica Norén och Josefine Sävenstrand skriver i en debattartikel i Kyrkans tidning: Men vi kan inte låta bli att undra: varför verkar kampen för kvinnliga präster så gott som alltid kombineras med ett svalt intresse för det som vi ovan beskrivit som kyrkans hjärta, hennes budskap om Jesus Kristus?
Så är inte alltid fallet. Vi i ÖPPEN KYRKA vill arbete att föra ut det goda budskapet om Guds kärlek, om försoningen genom Jesus Kristus och om den heliga Andens närvaro idag. Vi vill att detta budskap skall förkunnas på ett sådant sätt att människor blir berörda av glädjen och djupet i den kristna tron. Vi vill fira gudstjänster som vårdar levande traditioner men som också i frimodighet uttrycker tron på nya sätt.

De säger också: Det blir sorgligt när de enda som i sin kyrkovalskampanj betonar vikten av trohet mot Kristus är nomineringsgruppen Frimodig kyrka som visserligen officiellt inte har tagit ställning i ämbetsfrågan men vars lista delvis består av människor som är (men som det bär oss emot att reducera till) kvinnoprästmotståndare.
I nästan allt som Frimodig kyrka vill i kyrkan handlar om gudstjänstlivet. I de andra frågorna hänvisar de till samtal och diskussioner. De verkar som att de vill och tror att SvK fungerar så som den gjorde innan 1958. En relativt stark kyrka där alla var medlemmar. Ett samhälle utan problem, där solidariteten är stark, före mångkulturens berikande intåg i Sverige. Nä, Frimodig kyrka kommer endast att bry sig om det lokala, det som ryms inom kyrkans väggar.

Prästerna Sofia Aspling, Maria Eckerdal och Marie Veenhuis Diamant skriver en replik på Anna-Karin Hammars debatt i UNT. Tragiskt är att dessa kvinnor skriver ihop med Thomas Grunnesjö, Bertil Murray och Pär Stenberg som står på Frimodig kyrkas listor.
I sin replik skriver de: Svenska kyrkan är inte hjälpt av konfrontationspolitik. Den behöver arbetsro, framtidstro och samverkan mellan alla som vill dess väl.
SvK kommer att få arbetsro när den blir trovärdig. Ingen normal människa kan anse att SvK till fullo är trovärdig när det finns personer som städigt motarbetar den och vägrar följa kyrkoordning.

Jag är övertygad om två saker:
# Eftersom Jesus är viktig och central för oss är även ämbetsfrågan det. (Se
Jesusfrågan är en fråga om förtroende!)
# SvK är en kyrka. Där firar vi gudstjänst för att få kraft, mod och uppbyggelse. Därför behövs både män och kvinnor som präster.


Som avslutning vill jag sända med några tankar till ovan nämnda kvinnor.
Ni, ofta unga, prästvigda kvinnor har glömt tre saker:
1. Er historia. Alla de kvinnor och män som har kämpat för att kvinnor skall få bli präster. Att tro att den kampen är över är naivt. Ständigt blir vi alla påminda om hur krafter vill återgå till ordningen som den var innan 1958. Inte bara att alla män skall kunna bli präster utan även att kvinnor inte skall få vara präster längre. Detta är inte något litet lokalt problem i tex norra Bohuslän. Nej, det finns och det finns även tendenser till att det ökar.
Glöm inte bort hur det är i Lettland. Efter att Ärkebiskop Vanags får kvinnor inte längre bli präster. De som är prästvigda får dock fortsätta, men inga nya kommer prästvigas.

2. Synen på människan och evangeliet. Ni prästvigda kvinnor ser alltid prästvigda män som präster. Ni accepterar deras kallelse som äkta. Ni ser och förstår att både män och kvinnor behövs för att sprida evangeliet. Varje söndag år ut och år in behöver vi alla höra och förstå evangeliet från predikstolen och i olika möten. Denna syn på människan och evangeliet har inte motståndarna. Det accepterar inte er kallelse som äkta, de ser inte som präster (fastän de kanske benämner er som det), de anser att Guds ord endast är värdigt män att förmedla till församlingsborna.

3. SvK är inte ute på fel väg. SvK tar ofta inte den rakaste vägen, men de tar ändå vägen som leder framåt. Ibland så stannar den, men den vänder inte åter. Ibland behöver kyrkan personer som går före och visar vart kyrkans skall gå. Det ledsna är att ni kvinnor alltför ofta tillsammans olämpligt sällskap vill att kyrkan skall gå tillbaka på vägen. En väg tillbaka till någonting som inte alltid var evangelium.